Sveriges bästa diabetiker

Diabetes, sjukdomen jag har allt att tacka för.

Vid 31 års ålder fick jag diagnosen diabetes typ 1. Några veckor tidigare hade jag börjat känna av ökad törst och torr hals. Sädesvätskan hade blivit trögflytande. Av mina tre symptom började jag förstå att något var galet och jag kontaktade min vårdcentral som tog in mig dagen efter för lite prover. Deras blodsockermätare klarade inte av att mäta min höga sockerhalt i blodet och de skickade mig genast till akuten. Ingen förklarade något och det tog ett bra tag innan någon nere på Växjö lasarett förklarade vad som var på gång. Trolig diabetes. Jag blev inlagd på diabetesavdelningen och fick stanna där fyra dygn och lära mig om diabetes, sprutor och kost. Det bjöds på korttidsinsulin, långtidsinsulin, gröt, bröd, mjölk, potatis, ris och ännu mera insulin. Chocken började lägga sig efter några dagar men att vänja sig vid fem eller sex insulininjektioner per dag var inte lätt. Jag ville inte vänja mig vid det.

Redan vid den här tiden hade jag ett stort intresse för kost och var påläst. På den tiden var det långsamma kolhydrater och mycket protein som det pratades om. GI var hett. Fett var fortfarande otänkbart. Jag blev instruerad att äta och ta insulin på ett sätt som jag inte gillade. Jag ville äta mindre av kolhydraterna och ta mindre insulin. När jag skickades till dietisten så förstod de ganska snabbt att jag hade en modernare kostsyn än dem och att jag inte behövde hjälp där.

På femte dagen skickades jag hem och mådde fysiskt ganska bra. Mina tre symptom var borta, vilket jag var snabb med att testa när jag kom hem. 😉 Under en tid gjorde jag ändå som jag blivit tillsagd. Jag åt ordentliga måltider med en hel del kolhydrater och jag injicerade insulin till varje måltid. Jag tog även varje morgon insulinet Lantus som är långtidsverkande och jobbar under hela dygnet med att sakta sänka blodsockret. Jag stack mig i fingret 10-15 gånger om dagen för att kontrollera blodsockret som kunde svänga ganska ordentligt. Till det ska man då försöka parera med rätt mängd måltidsinsulin.

Jag gick inte med på det här. Jag ville inte hålla på med dessa sprutor. Kan man inte göra något åt detta? Som vanligt ville jag tänka själv och inte bara göra som jag blivit tillsagd. Hitta mina egna lösningar i stället för att göra som alla andra. Vad är det som säger att de har den bästa lösningen på problemet?

En spruta om dagen hade varit helt ok. Varför inte höja den dosen istället? Varför inte sänka intaget av kolhydrater? Det är ju på grund av kolhydraterna som man tar insulinet. Varför inte äta mindre portioner och oftare istället? Jag experimenterade ett tag med olika doser insulin och olika doser kolhydrater och kom fram till att min teori fungerade hur bra som helst. Jag slutade helt enkelt ta mina måltidssprutor och tog istället en dos långtidsinsulin på mellan 30-40 enheter.
Idag är jag på grund av LCHF och motion nere på doser mellan 0-15 enheter. Vissa dagar kan jag helt strunta i sprutan om jag känner för det! Min diabetes sköter sig nästan helt själv och min diabetesläkare har på grund av mina extremt bra hälsovärden kallat mig för Sveriges bästa diabetiker.

Som nybliven typ1 diabetiker har man blivit av med nästan alla sina insulinproducerande celler i bukspottkörteln. Där kanske finns 5-15% kvar och de jobbar på högtryck på grund av att man äter för mycket kolhydrater. Om jag hade följt råden jag fick av läkarna, sjuksköterskorna och dietisterna så hade jag idag, 11 år senare, inte haft kvar någon egen insulinproduktion. Det brukar ta 1-2 år för en nybliven diabetiker att ta kål på sina sista få celler. Sen är det sprutor/pump som gäller resten av livet. Jag gick min egen väg och minskade drastiskt på kolhydraterna och slutade på så sätt åsamka min bukspottkörtel mer skada. Missförstå mig inte. Jag skyller inget på personalen. All personal på sjukhuset var underbara och väldigt duktiga. De har studerat i många år och har blivit upplärda enligt en lära som inte riktigt har hängt med. Det har hänt extremt mycket inom diabetesforskningen och om kostläran. Detta får man dock inte tillämpa förrän det under väldigt lång tid har visat sig vara ofarligt. Tyvärr tror jag att än idag får nyblivna diabetiker totalt felaktiga kostråd, vilket dödar resterande insulinproducerande celler och dömer diabetikerna till en mer svårbehandlad och svängig diabetes för resten av livet. En av anledningarna med att starta den här bloggen är att sprida min kunskap och erfarenhet om diabetes. Speciellt att nå nyblivna diabetiker och rädda dem innan det är för sent. Alla borde äta enligt LCHF men diabetiker har extra mycket att tjäna på detta eftersom blodsockret blir mycket lättare att hantera.

OBS! Om du är diabetiker och vill testa LCHF måste du vara väldigt försiktig med insulinintaget. Du kommer behöva betydligt mindre doser och du måste kontrollera ditt blodsocker oftare i början. Prata med din läkare innan du lägger om kosten. Hör gärna även av er till mig på andreas@mdot.se om ni har frågor.

Idag har jag alltså levt med diabetes i 11 år. Jag har aldrig varit i bättre form än nu. Fysiskt och mentalt. Min diabetes är extremt lättbehandlad och jag känner mig knappt som en diabetiker. Jag är dock ganska snabb att ta fram min diabetes som argument för att slippa behöva äta nån tårta eller maträtt som man annars kanske artigt skulle behöva smaka på. 🙂

Vad har jag då diabetes att tacka för?
Vid tiden för min diagnos hade jag inget roligt liv. Jag åt en massa skräpmat och drack mängder med CocaCola trots att jag visste bättre. Motionerade inte. Jobbade i rökiga och dåliga miljöer som Black Jack dealer. Körde värdetransport åt Securitas. Sov dåligt. Festade en hel del. Livnärde mig ett tag på nätpoker.
Diabetesdiagnosen fick mig att tänka till och ändra på mig. Jag åt bättre mat. Jag började motionera. Jag sökte och fick mitt första jobb inom programmering som jag utbildat mig till. Jag flyttade till bättre boende. Jag träffade min blivande fru och skaffade barn. Jag startade en egen firma. Jag sprang en halvmara. Jag sprang en helmara. Jag blev triathlet och gjorde en Ironman. Jag gjorde en Ironman till. Jag utvecklades och lärde mig otroligt mycket om mig själv. Elva år senare är jag inte den jag vill vara, än. Men jag är mycket närmre. Idag vill jag fortsätta lära men också lära ut och inspirera.